Låt äventyren börja!

Äventyret kan börja!
Trots alla hotellbekymmer, som resebyrån fortfarande inte rett, så hade vi ändå flera dagars äventyr bokat!

Det första jag tänkte på när syrran frågade om jag ville följa med till Hawaii var Pearl Harbor! Så det passade bra att det var just där vårt äventyr skulle börja!

Vi steg upp 03:40 och fixade iordning oss fort som vinden. Taxin mötte oss utanför hotellet klockan 04:15 och tog oss sedan till flygplatsen där vi skulle flyga till Oahu.
Vi var sjukt trötta och tyvärr hade vi även missat månförmörkelsen som kunde ses ca 2 timmar innan. Det var den kortaste flygningen någonsin, 20 minuter sen var vi framme!
På flygplatsen mötte vi vår tourguide som vi skulle spendera hela dagen med, första stoppet Pearl Harbor.

Det låt rätt nära flygplatsen, var inte riktigt vad man förväntade sig kanske när vi blev avsläppta. Där fanns en skylt det stod Pearl Harbor på och vi kunde se en entré typ.
Vi stannade och fotade några mini fåglar som hoppade runt och satt sig på långa grässtrån. Då de var så små så kunde de nästan sitta på dem utan att de böjdes till marken. Det var stora flockar av dem här och var.
image

Syrran va tvungen att checka in sin handväska för den fick man inte ha med sig in, inga väskor sv något slag.

Väl inne så fick vi varsin biljett, matkupong, granola bar och juice.
Vi började sedan besöket med att gå ombord på ubåten USS Bowfin, ”Pearl Harbor Avenger!”. Hon sänkte 44 japanska skepp efter bombningen av Pearl Harbor, det är inte illa!
image

Vi hade ett väldigt tight schema och alltid en tid att passa.
Efter att vi var klara på ubåten hade vi några minuter över att använda matkupongen och sedan se oss omkring innan vi skulle till nästa del av turen.
Kupongen gav oss antingen en valfri Hotdog eller soppa.
Jag har länge varit sugen på att pröva en chili dog, nu var det så att man fick en korv i ett bröd utan nått och fick sedan lägga på vad man ville.
Då jag inte visste vad som var på en chili dog, förutom chili då så klart, så blev det som det blev. Men den var god!
image

Vi satt i oss maten snabbt och gick sedan med stormsteg, vi skulle så klart hinna se allt! När vi gjorde en daytour i Washington D.C. För några år sedan så stannade vi på Smithsonian för att äta, vi hade typ knappt en timme på oss att äta och strosa men jag och syrran lyckades uppleva hela museet och äta på den tiden! Visst, vi sprang typ men det var värt det. Efter att vi strosat utanför lite hann vi även ta en snabb titt i museet vid ubåten.

Arizona

Klockan 09:00 skulle vi gå till biografen för att fortsätta turen, här fick vår grupp tipset att sitta längst fram i bion för att komma ut fortare när filmen väl var slut.
Detta för att vi skulle hinna sätta oss på högra sidan av båten vi sedan skulle hoppa på som skulle ta oss till Arizona Memorial. Där hade vi också tydliga instruktioner för hur vi skulle få bäst bilder. Det var faktiskt en väldigt bra guide och vi fick helt klart en bättre upplevelse tack vare hans tips. Han var väldigt rolig också och kallade alla på turen för cousins(kusiner) hela tiden. Hans röst påminde mig väldigt mycket om Oliver Platt.

Hur som helst, Bion var det ju.
När filmen startade var det en väldigt ung och snygg kvinnlig vakt som gick genom alla regler och lite information om Pearl Harbor som det är idag.
De var väldigt noga med att hela tiden säga till oss att visa respekt, detta var trots allt en minnesplats för de ca 2500 som dog under attacken 7:e december 1941.
Faktum är att det också är en gravplats för många av dem då de inte kunde bärgas ur de sänkta skeppen. På skeppet West Virginia satt överlevare instängda under däck i 16 dagar innan de svälte ihjäl. Man hittade senare hur de räknat dagarna sedan de sänktes genom att skriva på väggarna. En annan intressant fakta är att det fortfarande finns överlevare från slaget, för några år sedan begravdes flera överlevare tillsammans med sin besättning i vraket för Arizona då de önskade att göra så. Dedikation.
När filmen sedan satt igång så fick vi lära oss mycket om platsen och bombningen, den varade ungefär i 20 minuter.

Efter filmen som fick vi sätta oss på en båt som skulle ta oss till minnesplatsen för USS Arizona. Det stora krigsskepp som sprängdes på bara någon sekund då bomben från det japanska flygplanet gick genom däck rakt ner i ammunitionsrummet och detonerade där. Ni som sett filmen, Pearl Harbor minns säkert att det var med i filmen.
Minnesplatsen var en vit byggnad som vilade ovanpå båten. Ja, båten ligger fortfarande under vattnet då den var för illa skadad och inte kunde repareras.
image
Den låg på platsen känd som Battleship row, där fanns flera lika stora krigsskepp förankrade och allihop skadades eller sänktes under bombningen.
Dock så kunde nästan alla dessa repareras senare och de deltog sedan i kriget.

Den här klassen av skepp, Battleship, används inte längre och har inte gjorts på många år. De är sjukt stora och har kanoner där varje pipa väger lika mycket som flygplanet vi flög till USA med. Skotten kan träffa mål 3 mil bort och skjuter så snabbt att varje pipa avfyrat tre skott innan det första träffar. De troddes vara ostoppbara men som det så ofta är, särskilt när vi snackar båtar(Titanic någon?) så hade även dessa en svaghet. Flygplanet.
Men tro mig, de tålde en jäkla massa stryk. USS Oklahoma tog 9 torpeder och flertalet bomber innan hon tillslut sänktes. Skeppen är döpta efter stater, ifall ni undrade.

Tillbaks till minnesplatsen! Tyvärr så höll den på att renoveras, dålig tajming som vanligt… Så rummet längst bak där det egentligen var stentavlor med namnen på alla som dog när skeppet exploderade var nedmonterade och hela rummet var avstängt.
Men där fanns ändå saker att se, båten och dess besättning låg trots allt precis under vattenytan. Det var inte så mycket som stack upp ur vattnet dock.
Man kunde se hur olja fortfarande sipprade upp ur skeppet och ut i vattnet.
Det läckte ut i så små mängder att det inte var skadligt och man lät det därför fortsätta.
Man säger att det är skeppet som gråter för de förlorade och det finns tydligen en webbsida, Faces of the Arizona, där de lägger upp bilder när folk tror sig sett ansikten i oljan. Man fick bara vara där en kvart för sedan kom det 150 nya människor med båten.
image
Jag ser också ett ansikte, Teenage mutant ninja turtles!

När vi sedan var tillbaks på land så hade vi lite mer än en timme på oss att gå och shoppa souvenirer innan vi skulle träffa vår guide för att åka vidare till Ford Island.
Vi gick återigen med stora steg och hann därför se allt där ute samt de andra två museer som fanns där. Vi köpte även lite souvenirer!
Här sprang vi även in i det lyckliga nygifta paret! Det var en väldans slump om jag får säga så själv!
image

Sen hoppade vi på bussen och åkte mot Ford Island. Man fick inte hämta ut väskan ännu för ön vi skulle till var en militärbas så säkerheten var viktig.
Vi åkte över en konstig bro genom en militärpolis kontroll.
Anledningen till att bron var konstig bar för att den kunde öppnas, jääätte mycket!
Den behövde kunna släppa förbi stora hangarfartyg så därför var den konstruerad för att kunna öppnas. Under resan på bron och ön fick vi absolut inte ta några bilder då det är ett brott att fotografera på militärbaser. Fast det gick rätt snabbt och komma dit vi skulle.

The Mighty Mo
Ni som sett filmen Battleship känner igen namnet, The Mighty Mo.
Det är namnet på det krigsskepp som ligger i Battleship row bredvid det sänkta Arizona. USS Missouri är så vitt jag vet det enda Battleship som existerar utanför skeppskyrkogården som USA har. Detta renoverades för sjukt mycket pengar på 80 talet för att användas i Desert Storm. Annars slutade man använda sådana skepp på 50 talet. Trots att de investerade 250 miljoner dollar på att rusta upp det för tjänst så användes det bara i 6 år innan det tillslut flyttades till kyrkogården igen.
Sen tog det ytterligare en massa år innan det kom till Hawaii för att bli museum!
Denna båten är alltså också ett Iowa class Battleship, det var inte färdigbyggt under bombningen av Pearl Harbor så därför förstördes det aldrig.
270 m långt, ingen liten båt!
image
Här fick vi en kort guidad tur där en kvinna berättade om kanonerna och hur kriget med Japan officiellt tog slut på skeppet då det var sär alla papper skrevs på när de gav upp.
Hon visade även var ett Kamikaze flygplan kraschat in i båten under kriget.
image
Det var en rätt så intressant berättelse. Det var en 19 årig Japan som fått några få lektioner i att lyfta ett plan och att flyga det men inte hur man landar.
De band sedan fast en stor bomb på planet och skickade iväg honom för att krascha in i båten för att försöka förstöra den. Han gjorde detta frivilligt.
Han kom så lågt in från sidan att ögonvittnen såg piloten, och att han var allvarligt skadad, innan vingen slog i sidan av skeppet och planet snurrade runt och kraschade.
Som tur var lossnade bomben och flög över skeppet ned i vattnet.
Det blev dock en svår brand på trä däcket av Missouri, så allvarlig att de andra fartygen i slaget trodde att hon höll på att sjunka.
Besättningen släckte dock elden på 4 minuter!

Även här hade vi bråttom och tillslut missade vi nästan tiden och guiden fick komma och hämta oss! Kan ju tillägga att det var sinnessjukt varmt på däcket av båten!
Här träffade vi även på sjömän från Mexicos flotta som var på besök.
image

Därefter åkte vi till flygplatsen på ön där det också låg ett museum. Här började vi med att äta, vi fick sätta i oss maten på 5 minuter för att hinna till den guidade turen!
Vår tur guide, Laughlin eller Laugh som han ville att vi skulle kalla honom var en lite asiatisk man som var helt galen! Han levde sig verkligen in i allt och älskar uppenbarligen sitt jobb. Han berättade nästan direkt att filmen Pearl Harbor var väldigt overklig och inte alls stämde särskilt bra överens med vad som hände.
Vi fick se flygtornet som de klättrade upp i och sköt ner flera flygplan ifrån i filmen.
Han berättade att detta var inte färdigbyggt och fanns därför inte ens där!
image
Vi gick sedan bort till en hangar full av flygplan och helikoptrar!
Där fanns ett flygvrak med skotthål i sig som kraschat andra sidan jorden men nu för bara något år sedan kom tillbaks för att visas upp!
Han visade även skotthål från Japanska flyganfallen på hangaren, rätt coolt att de finns kvar!
image

Turen fortsatte sedan inne i museet och även där fick vi lära oss en massa.
Som till exempel om minröjaren som sänkte en Japansk ubåt långt innan anfallet men när besättningsmännen kom i land och skröt om det så var det ingen som trodde dem. Först nu bara några år sedan hittade man vraket och kunde bevisa att det var sant, de kvarlevande besättningsmän sa då, We told you so!
Vi fick även lära oss om Lieutenant Kermit Tyler, mannen som tog emot radiosamtalet från Radarn, denna nya uppfinning som vakade över himmeln på Hawaii.
När han fick samtalet att flera flygplan upptäckts kommandes mot Hawaii så antog han att det var amerikanska plan som skulle komma från fastlandet senare på dagen, de kunde ju helt enkelt vara tidiga! han svarade därför känt, Don’t worry about it!
Det var ju så klart Japanerna som kom och tack vare detta kom det ingen varning.
Som tur var för Tyler så kom faktiskt de amerikanska planen strax efter de japanska, så han hade på så vis rätt vilket räddade hans skinn! Så att säga.
Tyvärr var de amerikanska planen inte utrustade med vapen eller ammunition, detta för att det var så långt att flyga så de behövde väga så lite som möjligt.

När vi sedan var klara här hoppade vi på bussen igen för att åka genom Honolulu på en liten tur. Vi åkte bland annat förbi högkvarteret i Hawaii 5-O och Dog The bountyhunter.
Vi fick även en hel del historia från vår guide. han berättade bland annat att hans föräldrar köpt ett hus för 240 000 kr på 70 talet. Det låg mitt inne i staden utan havsutsikt bland de billigaste husen. Nu fick de ha tre jobb för att ha råd att bo där då priset stigit till nästan 6 miljoner kr…
Han berättade även om ön Molo’kai där det sedan 1873 funnits en spetälska koloni.
Där bor fortfarande 14 personer fast de nu botats från sjukdomen.
Det intressanta är att de har rustat upp stället och förberett det för turism, nu väntar de bara på att de där 14 personerna ska dö sen slår de upp portarna för allmänheten.

Vi blev sedan avsläppta i centrum där vi kunde shoppa lite och kolla på surfarna tills vi skulle åka tillbaks till flygplatsen för att åka hem. Det blev en väldigt lång dag vill jag lova, vi var hemma runt 22 och då var det bara att duscha sen direkt i säng.

Snorkling
Dagen efter så skulle vi av och snorkla! Vi blev rekommenderade snorklingstur hos Redline, de var riktigt bra och inte så dyra.
Vi träffade dem en liten bit från hotellet bara, det var runt 20 personer tror jag som skulle åka ut tillsammans på deras röda gummibåt.
Vi fick sätta på oss våtdräkter vilket var lite skoj sen fick vi låna en GoPro kamera vilket var rätt bra, jag hade lånat en vattentät kamera av Sandra för resan men det skadade inte att ha en till vill jag lova.
Första stoppet var Molokini, en vulkankrater ö! Halvmåns formad och riktigt bra för snorkling. Det var första gånget jag snorklat på riktigt så var spännande och nytt.
Direkt man hoppade i och såg under vattnet så var det en wow känsla.
Under ytan gömde sig en hel värld! Revet var väldigt vackert och där fanns massor med exotiska fiskar som inte alls var särskilt skygga. Vi såg även en liten revhaj
som såg ut som en vanlig haj fast i miniatyr.
Det kunde vara lite jobbigt att snorkla för vi var ju ett par styckena, de andra visade inte alltid så stor hänsyn och kunde ibland simma rätt in i en. Eller sparka till en med simfötterna, det var lite frustrerande.
Det var lite läskigt här dock, för vågorna tryckte in mot land och man åkte glatt med dem, fast under ytan fanns revet med diverse vassa stenar!
Vi fick också information att vi skulle vara försiktiga för skadar vi det så tar det tio år bara för att växa några cm. Ett par gånger spolades jag nästa in i allt, hade nog gjort rätt ont!

När vi skulle stiga upp i båten för att åka vidare sa syrran att hon började må illa av vågorna. Hmm det hade jag knappt tänkt på, jag brukar ju bli åksjuk och klarar knappt karuseller. Jag kände inget när hon sa det men det tog inte många sekunder efter det tills jag började må jätte dåligt.
Vi åkte sedan runt till baksidan av ön. Det kallades Molokini elevator. Det var en stor klippvägg som militären använd för prickskytte förr i tiden. Så det var hål lite här och där. Guiden förklarade att man kunde simma så nära väggen man ville för vågorna som tryckte en mot väggen hindrade även en från att krascha in i den och göra sig illa.
Det var lite som samma poler av en magnet, man liksom trycktes bort från den när man kom nära. Vi det här laget spydde jag första gången. De bjöd oss på frukost på båten innan, en Cinnebon, vilket är en stor kanelbulle med glasyr typ.
Den skulle jag aldrig tagit, var nått vedervärdigt att försöka få ut den tjocka degiga massan. Jag kan tillägga att jag inte var den första som spydde, eller den sista!
Jag mådde lite bättre efteråt så jag hoppade i med de andra och simmade närma väggen. Precis som han sa spolades man inte in i väggen.
Det var dock en rätt häftig effekt när vattnet slog mot, blev liksom ett hav av bubblor.
image

Jag började må illa igen och simmade mot båten. Det var flera som höll på att gå upp och alla va långsamma som tusan. Så jag fick helt enkelt spy i vattnet med snorkelkittet på! Jag fick det på våtdräkten, i ansiktet och i snorkelröret. Blää!
Fiskarna blev helt tokiga dock! Det var ju gourmé middag för dem!
De flockades som pirajor och käkade upp allt lika fort som det kom ur mig.
De simmade på mig och runt mig, kittlades! Vissa var ju upp emot 30 cm stora!
När jag väl kom upp i båten så hann vi knappt därifrån förrän det va dags att spy igen!
Den unga killen bredvid mig lät som tusan när han spydde, så grät han samtidigt att han ville hem. Jag led i min ensamhet för syrran hade satt sig andra sidan båten och spydde där.
På tar om militären som övningsbombade? Ön bredvid Molokini, Kaho’olawe, användes också flitigt som måltavla under andra världskriget.
Ön var obebodd då där inte fanns något dricksvatten.
För lite sedan började ett projekt att städa upp den från alla bomber och granater så att säga. Dock så tog pengarna slut när de hade ca en fjärdedel av jobbet kvar.

Vi gav oss av på en jäkla tur, åkte nog en 20 minuter. Vissa vågor va så stora att man hoppade en halvmeter när båten slog i dem. Märkligt att ingen slog sig.
Han körde betydligt lugnare efter den största. Jag kom fram till att jag mådde bättre när vi åkte än när vi stod still. Då hoppade det trots allt bara upp och ner istället för att gunga sida till sida. Så jag satt på kanten av gummibåten och höll i mig för glatta livet.
Vi stannade sedan mitt ute på vattnet, här fanns en höjd under vattnet man kunde snorkla vid. Jag stannade på båten här då jag blev dålig igen.
Men hör och häpna! Andra styrman(kvinna) Kicki kom med en flaska vatten och klappade mig på axeln och frågade hur jag mådde. Äntligen någon som brydde sig haha. Det jobbiga här var att det inte fanns massa fiskar som kunde äta upp min spya, så den flöt ut bland de andra som snorklade, blä!
Här höll vi även ögonen öppna efter delfiner dock så syntes inga till, vilket var synd.

Vid det här laget så var jag nästan redo att simma i land för att slipps vågorna. Tyvärr var där en bra bit kvar.
Vi åkte nu närmare land för att se på den förstenade lavan. Det var flera flöden som runnit ut i havet, vissa på 1300talet, andra senare.
Det fanns även grottor in i lavan vid vatten nivån som bildats när det blivit för mycket gas inne i det när det träffade vattnet och stelnade. Det exploderade sedan och bildade långa tunnlar.

Där efter åkte vi äntligen till sista stoppet! Det var en bit från platsen som kallas Turtle town, du kan säkert gissa varför den fått sitt namn.
Här skulle vi alltså se sköldpaddor! Gigantiska havssköldpaddor!
Det gjorde vi också, flera stycken, de var rätt närgångna också får jag lova.
image
Vilket var lite jobbigt samtidigt för det finns lagar som säger att man inte får störa eller röra dem, man kan få böta 10 000 dollar om man gör det.
Här fanns också ett väldigt fint rev med alla möjliga konstiga djur.
Vår guide dök ned och hämtade upp en sorts sjöstjärna, en sjöborre och nån annan grej med stora spikar. Här såg vi också en revhaj!
När jag simmade mot båten kändes det bra, nu skulle vi äntligen dra hemåt.
Eller ja, om typ en halvtimma, för först var det tydligen mat!

Jag och syrran satt alldeles gröna i ansiktena i ena hörnet medan de andra käkade mat. Till min stora förvåning var även den unga killen glad och käkade som om ingenting hade hänt. Trots att han strax innan vi hoppade i här hade skrikit som en galning att han inte stod ut mer och ville hem.

Jag lyckades dock stå ut och blev sedan lite bättre när vi äntligen började röra oss igen. När vi äntligen kom till land var det som en välsignelse!
Jag gillade verkligen våra två guider, de var väldigt normala och trevliga.
Killen kom även ihåg våra namn väldigt bra och frågade hela tiden hur det var och vad vi tyckte. Han skakade även hand när vi kom och när vi gick vilket visade respekt!
Sen såg han typ ut som en Navy Seal eller nått!

Efter det gick vi raskt tillbaks till hotellet där vi duschade av oss och vilade en lång stund innan vi gick ut och fyllde på de tomma magarna med sprit och mexikansk mat.
Den blev jag så klart ännu sämre, iallafall en liten stund! Men nu i skrivande stund så är det rätt så okej.

imorgon ska vi upp tidigt igen för att åka en helikopter tur runt ön! Spännande!

Mahalo

Det här inlägget postades i Maui. Bokmärk permalänken.

Kommentera